Alla dessa tankar, vill bara gå iväg helt ensam o avsluta dethär.

All ork och livslust har verkligen tagit slut nu, känns som det inte finns någon väg ut ut det här.

Varje dag är verkligen en kamp och jag vet inte hur länge till jag kan kämpa.

Sitter och väntar in killen som vart borta sen två, han svarar inte i telefonen så börjar bli nervös och orolig att någonting har hänt eller att han inte vill vara med mig längre, att han tröttnat på att vara tillsammans med en sjukdom.

Det värsta av allt är att alla runt omkring som verkligen inte förstår vad man går igenom tror att det går att bota en ätstörning på två röda, det funkar verkligen inte så.

I onsdags hade jag möte på ätstörningsenheten och ska dit igen nu på onsdag, hoppas det kan bli bra snart .. Annars vet jag inte vart jag gör av mig själv.

Amanda