Tänkte börja skriva om allt jag vill få ur mig när det gäller allt. Har alltid sagt att jag inte är så mycket för att skriva ut om hur jag känner och mår, men har nog ändrat mig. Ska ge det en chans.. försöka skriva lite varje dag, mest för min egen skull men även för dom som är intresserade av att läsa.

Tar allting helt från början.

Vägde 103kg, 128 cm runt midjan, ett BMI på 44 och storlek XL i kläder.

31 December 2010 skulle jag och mamma slå vad om vem som kunde hålla sig längst utan godis, fika, läsk osv.

Vi bestämde oss för att börja 1 januari och det gjorde vi.

Började första dagen med att äta nyttigt, åt var tredje timme som man ska göra, fortsatte o testade en vecka, helt plötstligt att jag gått ner 3 kilo och var jätteglad över det. 

En vecka in bestämde sig min lillasyster Johanna för att skaffa gymkort på medley och det slutade av med att vi alla hakade på, tränade 2 dagar i veckan till en början, åt fortfarande rätt och minskade i vikt.

I mars hade jag redan gått ner 15 kilo och allting gick jättebra. Fortsatte göra likadant som tidigare, äta nyttigt och träna.

I juni hade jag gått ner 25 kilo, kände mig fortfarande rätt stor men tänkte att jag skulle unna mig något för kilona jag gått ner, Åkte iväg till Örebro med pappa och lillasyster för att pierca naveln. Kom hem och var överlycklig.

Samma sak i juli och mitten av augusti, fortsatte träna men ökade träningen till 3-4 gånger i veckan och åt mindre.

När jag kom tillbaka till skolan i augusti så såg jag nog ut som vem som helst i kroppen, men tyckte fortfarande att jag såg stor ut, såg alla andra och tyckte dom var så fina för att dom var smala. Ville ju också vara smal..

Börja träna ännu hårdare, äta ännu mindre, började gå istället för att ta bussen, hoppade över vissa måltider och räknade kalorier i allt jag åt.

I början av oktober hade jag gått ner 41 kilo, vägde alltså 62 kilo till mina 156 cm.

Fick så mycket komplimanger över att jag var så fin och duktig över att ha kunnat gå ner så mycket i vikt. Mådde jättebra i kroppen och var glad hela tiden, hade sån energi.

Pressade mig själv ännu hårdare, började undvika mat mer o mer.

Till nyårsafton vägde jag 51kg, absolut ingen konstig vikt till min längd men kände ändå att jag kunde allt gå ner några kilo till eftersom jag inte var nöjd. Efter årsskiftet vet jag inte riktigt vad som hände i mitt huvud, åt bara mindre och mindre, mitt förhållande med killen jag hade då tog slut för att det var för påfrestade för honom att jag aldrig åt och var besatt av att motionera. Flera gånger svimmade jag och vid ett tillfälle så spräckte jag 2 revben, insåg då att det inte är speciellt normalt att få sprickor i skelettet av att ramla på ett vanligt trägolv. Bestämde mig för att jag skulle börja äta bättre, äta lite mer så det inte händer mer otäcka grejer, vägde då 47 kilo.

Funkade inte riktigt som jag hade tänkt mig, fortsatte gå ner i vikt, fick bara mer o mer problem med kroppen, hade ingen energi, var hela tiden trött och orkade inte gå upp ur sängen. I april träffade jag min nuvarande pojkvän, kände väl att jag ville vara fin för hans skull, så jag fortsatte banta, trots alla varningssignaler, Köpte flera olika bantningspiller och mixade, fick hjärtklappning och hamnade på akuten. 

I nuläget Väger jag 43 kilo, midjemått på 60cm , BMI på 17.7 och handlar dom flesta av mina kläder på barnavdelningen. Har väldigt svårt för att äta, när jag väl äter slår ångesten till och jag känner ett behov av att spy.

Kan gå flera dagar innan jag äter något alls och då när jag väl får i mig något så spyr jag. Är helt slut i kroppen varje dag och orkar knappt ur sängen, ligger här för det mesta om jag inte står ute och lagar mat eller bakar åt min pojkvän. Fick åka till akuten någon dag innan midsommar för jag tappade minnet till och från, föll omkull och gjorde mig själv illa. Det är väldigt svårt när det sätter sig i huvudet, när allt blir ett psykiskt problem, jag tycker fortfarande i nuläget att jag är tjock, trots att jag gått ner 60 kilo. Människor jag umgåtts med tidigare hälsar knappt på mig, har nästan ingen kontakt med min familj för att jag gör dom illa när jag inte kan äta och dom ser hur illa jag egentligen mår. Känns som det bara är en tidsfråga innan det antingen händer något riktigt allvarligt, att min kropp stänger ner ännu mer eller att jag blir lämnad av min stora kärlek.

Jag vill så gärna kunna äta, njuta av livet och göra saker som är helt naturligt, men det är ganska svårt när det sitter en god och en ond Amanda på mina axlar som påverkar mina val. Tyvärr så vinner alltid den onda sidan, men jag hoppas att jag kommer till insikt och att jag också kan må bra innan det är för sent.

Det var nog det mesta jag hade på hjärtat just nu, var rätt skönt att bara låta det rinna ut genom fingrarna och ner på tangenterna. 

Uppdaterar mer imorgon!  

Amanda